Svartvinbärssaft i ett regnigt småland. Dagen är måndag och atmosfären har andats på oss med sin stilla vind. Klockan visar 22.07 och har visat vad en vardag den tjugofemte juni tvåtusentolv, kan ge/kan låta oss ta av. Stad, människor, träd, färd från punkt till punkt, skratt, verklighet, fiktion, intryck med känslor, intryck utan känslor, åsikter, restaurangmat utan kryddor, vandrande steg, saker som passerat utan att jag funderat över dessa. bon iver.
Bara kom att tänka på att jag aldrig någonsin haft en måndag som denna. Kommer aldrig få en tisdag som imorgon och har aldrig haft en söndag likt igår. Sekunder kommer alltid att passera, men en sekund kommer aldrig att vara densamma som den du befinner dig i nu. Känn på det.
skäggiga män, jag faller jag faller. finns det något ännu mer undebart? Nej, lyckan faller in i mitt hjärta när det finns skäggiga män. home is wherever there is beardy men.
och mitt hjärta exploderar x1000 av den där jävla låtjäveln som han på bilden sjunger. det är det finaste och jag vet inte var jag ska ta vägen. eufori.
alltså jag vet inte vad jag ska säga, jag vill säga allt men finns inte ord tillräckliga för den här jävla kärleken. musiken. every part of you is just another part of me.
Klockan 11.15 idag åkte jag tunnelbana på väg till mitt jobb. Solens strålar tittade fram och in på några utvalda människor genom tågfönstret. Jag satt på höger sida i tågets färdriktning, närmast fönstret och blickade ut över det välkända landskapet. Mittemot mig satt en kvinna i beige jacka och svart axellångt hår, som knapprade intensivt på sin mobil. Platsen till vänster om mig var till större del av tiden ledig, så jag hade fri hörsel och syn-uppsikt till vänster sida av tågets fyr-plats. På andra sidan gången, satte sig en mor och hennes dotter. Dottern kan ha varit cirka fyra år gammal, modern cirka 30 år äldre.
Modern och dottern pratade, samtiigt sprang dottern runt och svajade sig lite i flera olika handtag medan hon tittade drömmande på olika objekt och människor.
Den fyraåriga dottern hade många frågor att få svar på, samt många saker att vilja få fram.
D- Mamma?
D- Mammaaaa? Vad är Skärmarbrink?
M- Det är en station, där vi brukar gå av.
D- Mamma, jag ser en gubbe.
M- jaså?
Dottern pekar.
M- Ja det är chauffören.
D- Varför då?
M- Någon måste köra tåget, så att vi åker rätt.
D- Jag är en tant.
M- haha nä det är du ju inte.
D- Jag är en gubbe.
D- Det ska bli kul idag! Jag är trött.
M- Vad bra att det ska bli kul! Men det är klart du är trött, du som gick upp så tidigt! Varför gick du upp så tidigt?
D- Jag vet inte.
D- Mamma när ska vi gå av?
M- Vi ska åka några stationer till, sen ska vi möta upp X där. Så ska vi åka tillsammans till parken.
Använder mest min analoga Diana-kamera dessa dagar. framkallar första rullen snart (märk väl, ord kommer alltid komma ifrån samma kropp). alltså, jag är ju inte så aktiv här, men blogg-återuppstår ibland. Ja.
Ni vet, när man kommer till en punkt där man kommer till insikt i vad man gör, och inte förstår vad man håller på med. Jag är där. Kom fram på riktigt för två timmar sedan. Man får inte glömma bort vem man är eller vad man älskar och lev för Dig, men lev med andra. Den starka karaktär som växer till sig själv har ovetande suddats i hörnen och vem är jag? Vad gör jag? Vad vill jag?
