Tänk vad inspirerad du kan bli av alla dessa människor här i världen. Varenda liten kotte har en sjuk värld inom sig som är stor som oändligheten. Nu menar jag inte en sjuk värld i den klang som i 'psykiskt sjuk med excentriska psykoser" etc. Nej jag menar en värld så ofattbar och stor att det blir så sjukt när jag tänker på att denna generaliserade folkgrupp, människan, är så fantastiskt fantastisk.
Hur människor inspirerar är också en femma. En del bara Är, skapar lycka och öppnar upp andra världar inom dig som du aldrig visste att det gick att finna. En del bara är, utan att det känns så speciellt mycket i dig. Ingen glöd, inget pepp, ingenting. Men det är inget fel med det. Så klart. Alla är vi lika bra! Men det finns något jag vill säga med det här lilla inlägget på denna citrusdoftande inläggssida. Att när någon inspirerar dig, bör du ta tillvara på detta och låta det tumla inom dig. När något inspirer mig bör jag ta det till mig och låta det snurra runt och jag bör återskapa det till mitt eget och få det ur mig.
Jag läste nyligen, en, två, tre olika bloggar som jag inte blickat över på länge. Det var inget märkvärdigt stort som togs upp där, men min kropp slog mig med orden, Det här. Det där. Det är ju det här som känns. Det är ju det här som är du. Konsten i oändliga former, Kajsa, lyssna, det Är du. Det är du.
Glöm inte att komma ihåg. Det är fint när man cyklar åt rätt håll. Mot solen. Glöm inte att komma ihåg.
Jag vill skriva. Kollar tillbaka på alla ord som klivit ur och bildat meningar. Jag tänker, tänk vad det går att skapa. Det är så vackert. Från ingenting//vitt papper// till något som kan vara så fylligt och säga i princip allt//ord och dess formation//.
Kaffet står kallt vid min sida. Jag dricker ändå. Tar små, små sippar som för att dölja något. En liten skvätt kvar. Men ändå, jag vill inte att det ska ta slut, jag vill ha mer. Mjölkförpackningen står halvfull (Nej, inte skriva halvtom, det finns mindre mjölk kvar än halva paketet, men poitivism, positivism) och speglar sig i dagsljuset.
En sipp av kaffe. I mina lurar hörs musik av den vackrare, skörare sorten och jag vill spela musik.
Här sitter jag och smådrömmer. Tiden går. Livet är nu. En sipp av kaffe.
Har druckit så mycket kaffe så mina känslor är helt way out of hands, men det här har jag precis gråtit en skvätt till och fan vad de är något, de här systrarna. De bara går in och är så sjukt starka och kan nog slå ned varenda kotte där med sina toner och känsla. (hörde att de var lite långrandiga på way out west, men en låt som det här och de vinner allt) mina känslor är deras att förtäras.
skäggiga män, jag faller jag faller. finns det något ännu mer undebart? Nej, lyckan faller in i mitt hjärta när det finns skäggiga män. home is wherever there is beardy men.
och mitt hjärta exploderar x1000 av den där jävla låtjäveln som han på bilden sjunger. det är det finaste och jag vet inte var jag ska ta vägen. eufori.
alltså jag vet inte vad jag ska säga, jag vill säga allt men finns inte ord tillräckliga för den här jävla kärleken. musiken. every part of you is just another part of me.
Klockan 11.15 idag åkte jag tunnelbana på väg till mitt jobb. Solens strålar tittade fram och in på några utvalda människor genom tågfönstret. Jag satt på höger sida i tågets färdriktning, närmast fönstret och blickade ut över det välkända landskapet. Mittemot mig satt en kvinna i beige jacka och svart axellångt hår, som knapprade intensivt på sin mobil. Platsen till vänster om mig var till större del av tiden ledig, så jag hade fri hörsel och syn-uppsikt till vänster sida av tågets fyr-plats. På andra sidan gången, satte sig en mor och hennes dotter. Dottern kan ha varit cirka fyra år gammal, modern cirka 30 år äldre.
Modern och dottern pratade, samtiigt sprang dottern runt och svajade sig lite i flera olika handtag medan hon tittade drömmande på olika objekt och människor.
Den fyraåriga dottern hade många frågor att få svar på, samt många saker att vilja få fram.
D- Mamma?
D- Mammaaaa? Vad är Skärmarbrink?
M- Det är en station, där vi brukar gå av.
D- Mamma, jag ser en gubbe.
M- jaså?
Dottern pekar.
M- Ja det är chauffören.
D- Varför då?
M- Någon måste köra tåget, så att vi åker rätt.
D- Jag är en tant.
M- haha nä det är du ju inte.
D- Jag är en gubbe.
D- Det ska bli kul idag! Jag är trött.
M- Vad bra att det ska bli kul! Men det är klart du är trött, du som gick upp så tidigt! Varför gick du upp så tidigt?
D- Jag vet inte.
D- Mamma när ska vi gå av?
M- Vi ska åka några stationer till, sen ska vi möta upp X där. Så ska vi åka tillsammans till parken.
Använder mest min analoga Diana-kamera dessa dagar. framkallar första rullen snart (märk väl, ord kommer alltid komma ifrån samma kropp). alltså, jag är ju inte så aktiv här, men blogg-återuppstår ibland. Ja.
Ni vet, när man kommer till en punkt där man kommer till insikt i vad man gör, och inte förstår vad man håller på med. Jag är där. Kom fram på riktigt för två timmar sedan. Man får inte glömma bort vem man är eller vad man älskar och lev för Dig, men lev med andra. Den starka karaktär som växer till sig själv har ovetande suddats i hörnen och vem är jag? Vad gör jag? Vad vill jag?
sluta stirra börja skrik. ställa sig i mitten av gatan och skrika. allting ut h e j j a g f i n n s k o m i h å g m i g j a g t y c k e r s a k e r o c h i b l a n d h a r d u f e l o c h j a g h a r r ä t t o c h j a d e t ä r s k ö n t a t t m a n k a n a c c e p t e r a o c h g å v i d a r e n ä r d u s k r i k e r f r a m f ö r d i g m e n n u j ä v l a r h e j
I köksfönstret står en bukett spräckliga tulpaner. De log mot mig imorse när jag tittade på de med sömndruckna ögon. Jag hade prickig morgonrock, rufsigt hår med lite för slitna toppar, och de bara stod där och log i all enkelhet. Jag tittade tillbaka. Satte igång en skrapig radio där flera kanaler blandade sig lite då och då. Bakom utanför föll den snö som lurat bakom moln för ett tag. Nu är det kväll natt och jag ser en spräcklig bukett tulpaner i ögonvrån. Ifrån vardagsrummet genom hallen till köket och dess fönster, köksfönstret. Imorgon är jag ledig då kan jag äta frukost hur länge som helst med spräckliga tulpaner mittemot.
Nytt nytt. Bytt bytt. Slår mig fri ifrån mitt förra minihem http://asseriousasyourlife.blogg.se/ och känner att det är bra. Jag menar en blogg är nog en del av livet. En god vän. En käresta. En vacker plats att andas på, reflektera. Någon att dela allt det vackra med som glöder inuti och alla dessa vackra ord som jag vill att någon skall få läsa. Kanske är du en god gammal vän. Kanske är du en person i kyligaste norrland eller i väst någonstans. Kanske är du någon som hamnade här när du sökte på citronmaränger på sökforum, eller rent av sökte efter något med doft av citron. Eller kanske är det enbart mitt framtida jag, som kommer att läsa.
Tänk att om cirka ett år kommer jag kanske att titta tillbaka på det här, de här orden. Tänk att här sitter jag just nu i denna sekund och knapprar, de här orden, på mitt svarta tangentbord. Hej livet om ett år, jag tänker på dig när jag skriver det här. Hej hej, på dig, på mig, natten den sjätte februari tvåtusentretton.
Vare sig det är nu eller sen, så vill jag förtydliga hur fantastiskt gott en citron kan dofta. Citrusdoften som sprider sig när man delat citronen i två delar, som då också faller åt olika håll för att ändarna är något spetsiga. Det solgula fruktköttet och dess intensivt gula skal. Doften som fyller hela köket när man rivit citronskal.
´
