Tänk vad inspirerad du kan bli av alla dessa människor här i världen. Varenda liten kotte har en sjuk värld inom sig som är stor som oändligheten. Nu menar jag inte en sjuk värld i den klang som i 'psykiskt sjuk med excentriska psykoser" etc. Nej jag menar en värld så ofattbar och stor att det blir så sjukt när jag tänker på att denna generaliserade folkgrupp, människan, är så fantastiskt fantastisk.
Hur människor inspirerar är också en femma. En del bara Är, skapar lycka och öppnar upp andra världar inom dig som du aldrig visste att det gick att finna. En del bara är, utan att det känns så speciellt mycket i dig. Ingen glöd, inget pepp, ingenting. Men det är inget fel med det. Så klart. Alla är vi lika bra! Men det finns något jag vill säga med det här lilla inlägget på denna citrusdoftande inläggssida. Att när någon inspirerar dig, bör du ta tillvara på detta och låta det tumla inom dig. När något inspirer mig bör jag ta det till mig och låta det snurra runt och jag bör återskapa det till mitt eget och få det ur mig.
Jag läste nyligen, en, två, tre olika bloggar som jag inte blickat över på länge. Det var inget märkvärdigt stort som togs upp där, men min kropp slog mig med orden, Det här. Det där. Det är ju det här som känns. Det är ju det här som är du. Konsten i oändliga former, Kajsa, lyssna, det Är du. Det är du.
Glöm inte att komma ihåg. Det är fint när man cyklar åt rätt håll. Mot solen. Glöm inte att komma ihåg.
Jag vill skriva. Kollar tillbaka på alla ord som klivit ur och bildat meningar. Jag tänker, tänk vad det går att skapa. Det är så vackert. Från ingenting//vitt papper// till något som kan vara så fylligt och säga i princip allt//ord och dess formation//.
Kaffet står kallt vid min sida. Jag dricker ändå. Tar små, små sippar som för att dölja något. En liten skvätt kvar. Men ändå, jag vill inte att det ska ta slut, jag vill ha mer. Mjölkförpackningen står halvfull (Nej, inte skriva halvtom, det finns mindre mjölk kvar än halva paketet, men poitivism, positivism) och speglar sig i dagsljuset.
En sipp av kaffe. I mina lurar hörs musik av den vackrare, skörare sorten och jag vill spela musik.
Här sitter jag och smådrömmer. Tiden går. Livet är nu. En sipp av kaffe.
Har druckit så mycket kaffe så mina känslor är helt way out of hands, men det här har jag precis gråtit en skvätt till och fan vad de är något, de här systrarna. De bara går in och är så sjukt starka och kan nog slå ned varenda kotte där med sina toner och känsla. (hörde att de var lite långrandiga på way out west, men en låt som det här och de vinner allt) mina känslor är deras att förtäras.
Svartvinbärssaft i ett regnigt småland. Dagen är måndag och atmosfären har andats på oss med sin stilla vind. Klockan visar 22.07 och har visat vad en vardag den tjugofemte juni tvåtusentolv, kan ge/kan låta oss ta av. Stad, människor, träd, färd från punkt till punkt, skratt, verklighet, fiktion, intryck med känslor, intryck utan känslor, åsikter, restaurangmat utan kryddor, vandrande steg, saker som passerat utan att jag funderat över dessa. bon iver.
Bara kom att tänka på att jag aldrig någonsin haft en måndag som denna. Kommer aldrig få en tisdag som imorgon och har aldrig haft en söndag likt igår. Sekunder kommer alltid att passera, men en sekund kommer aldrig att vara densamma som den du befinner dig i nu. Känn på det.
skäggiga män, jag faller jag faller. finns det något ännu mer undebart? Nej, lyckan faller in i mitt hjärta när det finns skäggiga män. home is wherever there is beardy men.
och mitt hjärta exploderar x1000 av den där jävla låtjäveln som han på bilden sjunger. det är det finaste och jag vet inte var jag ska ta vägen. eufori.
alltså jag vet inte vad jag ska säga, jag vill säga allt men finns inte ord tillräckliga för den här jävla kärleken. musiken. every part of you is just another part of me.
Klockan 11.15 idag åkte jag tunnelbana på väg till mitt jobb. Solens strålar tittade fram och in på några utvalda människor genom tågfönstret. Jag satt på höger sida i tågets färdriktning, närmast fönstret och blickade ut över det välkända landskapet. Mittemot mig satt en kvinna i beige jacka och svart axellångt hår, som knapprade intensivt på sin mobil. Platsen till vänster om mig var till större del av tiden ledig, så jag hade fri hörsel och syn-uppsikt till vänster sida av tågets fyr-plats. På andra sidan gången, satte sig en mor och hennes dotter. Dottern kan ha varit cirka fyra år gammal, modern cirka 30 år äldre.
Modern och dottern pratade, samtiigt sprang dottern runt och svajade sig lite i flera olika handtag medan hon tittade drömmande på olika objekt och människor.
Den fyraåriga dottern hade många frågor att få svar på, samt många saker att vilja få fram.
D- Mamma?
D- Mammaaaa? Vad är Skärmarbrink?
M- Det är en station, där vi brukar gå av.
D- Mamma, jag ser en gubbe.
M- jaså?
Dottern pekar.
M- Ja det är chauffören.
D- Varför då?
M- Någon måste köra tåget, så att vi åker rätt.
D- Jag är en tant.
M- haha nä det är du ju inte.
D- Jag är en gubbe.
D- Det ska bli kul idag! Jag är trött.
M- Vad bra att det ska bli kul! Men det är klart du är trött, du som gick upp så tidigt! Varför gick du upp så tidigt?
D- Jag vet inte.
D- Mamma när ska vi gå av?
M- Vi ska åka några stationer till, sen ska vi möta upp X där. Så ska vi åka tillsammans till parken.
Använder mest min analoga Diana-kamera dessa dagar. framkallar första rullen snart (märk väl, ord kommer alltid komma ifrån samma kropp). alltså, jag är ju inte så aktiv här, men blogg-återuppstår ibland. Ja.
Ni vet, när man kommer till en punkt där man kommer till insikt i vad man gör, och inte förstår vad man håller på med. Jag är där. Kom fram på riktigt för två timmar sedan. Man får inte glömma bort vem man är eller vad man älskar och lev för Dig, men lev med andra. Den starka karaktär som växer till sig själv har ovetande suddats i hörnen och vem är jag? Vad gör jag? Vad vill jag?
sluta stirra börja skrik. ställa sig i mitten av gatan och skrika. allting ut h e j j a g f i n n s k o m i h å g m i g j a g t y c k e r s a k e r o c h i b l a n d h a r d u f e l o c h j a g h a r r ä t t o c h j a d e t ä r s k ö n t a t t m a n k a n a c c e p t e r a o c h g å v i d a r e n ä r d u s k r i k e r f r a m f ö r d i g m e n n u j ä v l a r h e j
´
